strongestever

Hur ska man få tiden att gå? Hur ska man läka alla sår? All denna tomhet du lämnat efter dig, i mig. Hur ska jag fylla ut all plats du har tagit i mitt liv?
Jag har så många svar och den enda som kan svara på det är jag själv. Jag hade ett liv innan dig, och om du kan klara dig utan mig, kan jag klara mig utan dig.
Men det är så svårt, min säng är dubbelt så stor som den var innan, jag får ligga själv med mina tankar och funderingar som äter upp mig inifrån.
JAG KLARAR INTE DET HÄR.

Måndagar, jag hatar måndagar nu. Men förut, då älskade jag dom.
Båda hade lång sovmorgon, ända till halv ett. Så vi vaknade tidigt och låg och mös i flera timmar.
Du låg och sa att du älskade det här, du älskade mig, du älskade stunden, du älskade oss.
Jag förstår inte att allt det här bara kan ha försvunnit...

Du säger att du vill försöka, att du vill kämpa att du verkligen vill det. Men jag är inte så säker längre, jag kommer inte orka gå igenom något sådant här igen. Aldrig att jag kommer orka det. Det är ganska så svårt att beskriva det vi hade, du och jag. Men det jag vet, det är att jag är kär i dig, så jävla kär också. Det har jag varit sedan vi träffades för första gången den 4 September. Du fick mig på fall direkt och jag vågade för första gången ge mig in i ett förhållande i förtroende att det skulle hålla.

Men det gör så ont när du ena dagen säger att det inte är någon idé att kämpa, och sen ångrar du dig. Du måste förstå att jag tvekar, du måste förstå hur jag känner, du måste förstå hur jävla dåligt jag mår.

Du var den första jag verkligen tyckt om på riktigt, som jag hade/har äkta känslor för.
Du är den enda som jag vågade gå in i ett förhållande med.
Du var den första som fick mig att känna på dom äkta fjärilarna i magen som verkligen existerar.
Du fick mig att bli totalt nerkärad i dig, grattis, du lyckades att få tjejen som aldrig blir kär, kär!

Du är en sån sjukt bra person, en underbar kille med världens största hjärta. Men du vågar inte visa det, jag vet att du kan om du vill, men du är rädd för dina egna känslor. Du vill vara allt på en gång, du vill ha allt på en gång. Men det gäller att prioritera i livet, det gäller att visa vad man verkligen vill och kämpa för det. Man kan inte komma en dag och säga att man inte vill och sen komma krypandes tillbaka när man insett att man har gjort fel.
För du känner att du gjorde fel, men det är jag som har fått lida för det.
Det är jag som har legat sömnlös flera nätter i sträck, det är jag som har bönat och bett om att det här ska vara en mardröm.

Du var/är en perfekt pojkvän i alla lägen, men du är för osäker för att vara i ett förhållande. Man är två om ett förhållande, man är inte en, man är två. Allt jag vill är att det här ska lösa sig och att det ska bli vi igen... Men jag tänker inte kämpa om du inte går in helhjärtat för det.

Jag tänker på dig hela tiden och jag undrar om du tänker på mig, jag undrar om du tänker på hur jävla bra vi hade det och tittar tillbaka på allt och ler. Det gör jag, verkligen, men vi hade det så bra så det har vänt sig så att jag mår dåligt. För man slänger inte bort något så fint som vi hade byggt upp på en kväll. Man gör bara inte så. Det ska inte vara lätt att vara i ett förhållande, men man måste kämpa!

Det är helt sjukt att det stämmer..Eller...

Hur dåligt man än mår och hur långt ner på botten man än är... Så kommer det ljusare tider, man måste tänka framåt hela tiden.
Man måste vara positiv till allt, man hade ett liv innan honom, man måste försöka hitta tillbaka dit.
Det gör ont att inte ha samma rutiner längre, att inte åka och sova hos honom på kvällarna, att inte ha någon att gulligulla sig med ja men you name it!
Men man måste bryta upp allt sånt, man måste tänka att man klarar sig, för det gör man. Även fast det känns helt åt helvete omöjligt nu så gör man det.

Man måste peppa sig själv, tänka att man mår bättre och bättre varje dag. Även fast man kanske inte gör det, måste man intala sig själv att det är något att sträva efter iallafall.
Livet går vidare.

Alla säger att man ska vara stark, att jag är starkare än vad jag tror. Fine, jag tror på det ni säger, men just nu så känns allt piss och det är piss också. I den här stunden är man inte så jävla stark och alla som har gått igenom det här vet också känslan jag är ute efter. Man tror att man är starkare än vad man är, då försöker man dölja det man verkligen känner.
Jag vill att folk ska tro att jag är på spåret igen, att jag mår bra. Men sanningen är den att det gör jag inte, inte någonting faktiskt. Men när jag är med min vänner glömmer jag för stunden men sen ligger jag där ensam i min säng och undrar var du är och hur allt det här kommer att sluta.
Det är när jag är själv som alla känslor och alla tankar kommer upp, det är då paniken kommer. Jag får svårt att andas och vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag försöker alltid tänka positivt och alla bra saker jag har fått höra om mig själv den senaste veckan värmer så otroligt. Men just det alla säger är så sjukt svårt att hitta hos sig själv efter något sånt här.
Det är nu man känner sig dålig, värdelös och som en nolla. Men det är en grej av själva processen, man måste känna sig dålig för att sedan känna hur jävla bra man verkligen är.

För att få mig själv på bättre humör den här veckan har jag spenderat all min tid med mina fina vänner, som låter mig gråta ut på deras axlar och som orkar höra på mitt prat i flera timmar och stöttar mig igenom varenda liten minut.
För just nu, känns en minut som en timme. Hur får man tiden att gå?
Förr när det var vi gick tiden hur fort som helst.. 1 månad.. 3 månader.. 6 månader... Men nu går allt så otroligt segt. Du har gått igenom det här förut, klart du vet hur du ska hantera situationen, men det har inte jag. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill skriva hur mycket jag älskar dig och hoppas att det blir vi igen. Men jag vill inte ge mig själv falska förhoppningar. Men jag kan inte se mig själv med någon annan heller, det är bara du som existerar för mig, just nu.
Någon gång, kommer alla dessa känslor ha lagt sig, men det kommer ta tid och otroligt mycket energi.
Att inte sova på nätterna och nästa dag gå till skolan klarar jag inte av längre. Jag klarar inte av allt jag har i skolan heller, jag har ångest för allt. Hur ska jag kunna ta mig tillbaka på banan igen? Nu gäller det både allt med dig och allt med skolan.
Man har alltid sådan otrolig press på sig själv och tror att man klarar mer än vad man verkligen gör. Jag hatar det. Jag hatar det här. Jag hatar allt..
Vad fan har hänt med mig..?

Ångest, panik och smärta snurrar runt i mitt huvud och jag tror i vissa stunder att jag kommer att dö. men det gör jag inte. Tror jag..

Man måste bekräfta för sig själv att det är okej att gråta, det är okej att må dåligt. Känns hemskt att säga det här, men man ska må dåligt efter något sånt här. Det kvittar hur mycket roliga saker du gör med dina vänner efter att ett förhållande har tagit slut så mår man ändå piss.
Det hjälper en på vägen något otroligt mycket att ha så bra kompisar som man verkligen har. Men ett brustet hjärta kan man bara laga själv. Man måste försöka intala sig själv att det är det enda rätta som har hänt nu och att allt kommer bli bra. Man måste kämpa, man måste sätta ner båda fötterna på jorden och säga att man duger precis som man gör.

Men ändå så hatar jag när folk säger 'du förtjänar bättre, du kommer hitta någon bättre', snälla säg inte så. Hur snälla ni än tror att ni är så sårar det ännu mer. Jag vill vara med den här killen, jag ville dela mitt liv med honom för att han var det bästa för mig, han är det bästa för mig. Jag förtjänar möjligtvis inte att må dåligt, men jag förtjänar ingen bättre för det finns ingen bättre i mina ögon.

Jag tror inte riktigt att jag har förstått än vad som har hänt, för det är en sådan stor omväxling i ens liv när en person väljer att lämna din sida föralltid. Att en person som du spenderat varenda dag med helt plötsligt inte finns vid din sida längre. Inte på det sättet du vill och det suger rent ut sagt. Hur jävla mycket man själv vill kämpa för det så måste man vara två för att ett förhållande ska fungera. Det har jag med lärt mig, att bara för att jag kämpar och gör allt för en person, så måste man få exakt lika mycket tillbaka annars fungerar det inte.

Vi hade ett underbart förhållande, det hade vi det kan vi faktiskt båda inte säga något om... Men i slutändan så var det du som inte ville kämpa mer, men det är jag som kommer bli starkast av det här förr eller senare.